Wilma fyller snart 11 år. Hon är som en valp fortfarande, tycker om att busa och är aktiv. Men de senaste dagarna har jag märkt att hon har blivit mycket stel när hon har sovit. Det kom nästan över en natt.
Insikten om att hon trots allt inte kommer att finnas med i all evighet börjar smyga sig på.
Mitt hjärta knyter sig när jag tänker på sista gången jag får se in i hennes ögon och hålla om hennes huvud. Jag märker att jag börjar ta mycket större hänsyn och värnar ännu starkare om henne nu. Ett naturligt beteende förstås när man har vissheten och är väl även ett sätt att ta hand om sina egna känslor inför det oundvikliga.
Trist med mild vinter tycker jag. Får man önska mer kyla? ;)
Kram