Igår kväll pluggade jag järnet, kände mig piggare, har ju legat i feber och hade en rest att ta igen. Jag blev klar och gick och la mig nöjd, redo inför denna veckas utmaning:
Dispostio - att ordna stoffet till sitt tal :)
Jag vaknar på natten med en envis värk på höger sida i huvudet, som värker och värker. Jag börjar nästan bli rädd, tänk om det är en hjärnblödning?!!! Ja man är ju inte så logisk kl 03.00 på natten/morgon så att säga. Sådär höll det på, jag gick upp, drack vatten, tittade på min hund, tittade på mina katter, tittade på mitt sovande barn och tittade ut genom fönstret. Suck... förstod att jag nog inte skulle komma upp klockan 06. Somnade halvvägs sittande på nåt vis.
Bihålorna, det blir kroniskt, sa nån en gång till mig. Och, ja, det kan jag skriva under på att det har blivit på mig! Snart kan jag nog tänka mig att doc borrar ett hål i pannan på mig, bara för att släppa på trycket!
Missade morgonens föreläsning, och börjar försöka ställa in mig på att ta mig in till universitetet till eftermiddagens föreläsning. Går ut med min Wilma och luftar henne och mina lungor. Känner att jag inte är pigg. Jag smsar mina klasskompisar och frågar hur mycket jag missar. Men får tillsvar att jag ska vila. Jag tar dem på orden och känner mig lugnare. Hur kan man stressa upp sig så? Det är egentligen inte klokt. Kanske därför jag är så pass infektionskänslig, för att jag stressar upp mig över att bli sjuk! Ja vad händer då?, man blir sjuk!
Tog kort på isens allt svagare tag om stenarna vid strandkanten.
Det lugnade mig ytterligare, naturen är en lisa för själen minsann.
Men stenbilderna blev ofokuserade efter att jag hade lagt in dem i den här ramen för fyra bilder (?)
När jag ändå stod därute med Wilma så passade jag på att måla av den vackra utsikten mot nordväst i vattenfärg sådär lite snabbt ;D
Skämt åsido, hittade en fin effekt på Photoscape.
Ja det är väl inte så konstigt att man blir lite nedsatt ibland, i helgen skrämde vår tolv-åriga Wilma oss. Hon fick plötsligt feber, 41,5 grader med jättesvullet juver. Vi fick komma in till veterinärjouren, de visste inte om det hänt något med de godartade små tumörer som vi vet hon bär på. Hon var så himla medtagen så veterinären sa att då hon är så gammal och om inte antibiotika och antiinflammatoriskt hjälper så är det bäst för Wilma att hon får somna. Jag kände mig ganska lugn men ändå lite snopen. Jag hade feber själv, så jag var väl smått avtrubbad. Men vi gav henne vätska i små depåer som sprutades in under huden. Sedan hem och hoppas på det bästa. Och hon repade sig, för nästa dag så sprack bölden och ut rann det massor av var. Efter det så blev hon snabbt bättre! :)
Kram
Och så mina vänner, vi käkade skaldjurspaj och drack rosé i solnedgången. Det var nog sist vi var tillsammans samtidigt. Vad viktigt det är med "homies", de vet vem man är, vem man var och troligtvis hur man kommer att bli ;)
Sista åren har nog livet runnit på väldigt fort. Men det sägs ju att det gör så ju äldre man blir. Jag tycker i alla fall att det känns bättre och bättre av att bli äldre. Jag börjar släppa vad (jag tror) andra tycker om mig. Det är ok att inte veta allt eller kunna allt. Jag törs fråga när jag inte förstår. Ibland är det jag som vet något istället, vi har alla olika kunskaper. Eller hur? 
